Är du bekräftelseutsvulten och vill ständigt vara andra till lags?

Under min tid som coach arbetade jag tillsammans med en kvinna som heter Lotta. Lotta, som hade arbetat som lärare i över femton år, sökte upp mig efter en lång period av nedstämdhet. 

Även om Lotta alltid älskat sitt arbete så hade hon på sistone börjat må dåligt varje morgon innan jobbet. Hon berättade om återkommande känslor av att känna sig utnyttjad och tyckte att andra ofta blev irriterade eller arga på henne utan en direkt anledning. Tankarna gnagde ständigt i bakhuvudet och hon var orolig att situationen höll på att göra henne sjuk. Hon hade därför en djup önskan om att bli starkare och bättre på att sätta gränser gentemot andra.

Enligt Lotta själv, berodde situationen på att hon i grunden var en väldigt osjälvisk person som alltid haft svårt att säga nej till andra. Hon var även känslig för kritik och gjorde i princip allt i sin makt för att undvika konflikter och försökte ständigt att vara andra till lags. Under coachingen blev det även tydligt att omgivningens bekräftelse fungerade som Lottas drivkraft, både i privatlivet och på jobbet. 

”Jag var så trött på att känna mig som ett offer för andras obearbetade känslor. Men egentligen var det jag som hade omedvetna negativa tankar om mig själv som gjorde att jag lät andra bete sig illa mot mig”

Detta innebar att Lottas tankar dagligen cirkulerade runt andra människors behov, rädslan för att göra fel eller att såra någon. Många gånger hade hon svårt att avgöra vad som verkligen vad sant och vad som bara spelades ut i hennes tankar. Inte konstigt att hon var trött och nedstämd. 

Under coachingen kunde vi reda ut många av Lottas tankar om sig själv och titta närmare på hennes beteenden i relation till andra i sin omgivning. Vi upptäckte exempelvis att hon ofta:

• Pendlade mellan att vara helt självuppoffrande till oväntat självisk. 
• Tog ansvar för andra människors dåliga beteende. 
• Överbokade sig själv för att kunna ställa upp för så många som möjligt. Avbokade sedan i sista sekund eftersom hon inte orkade dyka upp känslomässigt. 
• Hade svårt att hålla saker hon lovat, både för sig själv och för andra, vilket ofta ledde till negativa tankar om sitt eget värde. 
• Hade ett ”svart eller vitt” tänkande. Antingen var allt ”bra” eller så var allt ”dåligt”.

För Lotta var det viktigt att börja på en gång. Vi satte upp en handlingsplan som bestod av fyra steg. 

För att lyckas med detta började Lotta att skriva dagbok. Hon fick i uppgift att varje dag skriva ner situationer som känts obehagliga. Kanske hade en kollega snäst åt henne eller så hade hennes man betett sig tyst och inbundet eller så kanske någon tittat konstigt på henne på bussen. Varje situation fick hon sedan åter-analysera. Det vill säga, hon fick identifiera rimliga förklaringar till deras beteenden som inte hade med henne att göra. 

Tidigare hade hennes tankar direkt gått till vad hon hade gjort för fel och hur hon skulle kunna gottgöra det. Nu fick hon istället lista alla förklaringar som inte hade med henne att göra; kollegan var trött, hennes man hade en konflikt med sin bästa vän som han gick och grubblade på, personen som tittat konstigt på henne på bussen satt förmodligen i andra tankar och bara råkade stirra på henne samtidigt.

Lotta fick även i uppgift att en gång om dagen uppmärksamma ett beteende som gjort henne obekväm och ta upp det med personen i fråga. Om en kollega exempelvis betett sig konstigt fick Lotta i uppgift att prata med kollegan om detta direkt. Antigen genom att fråga om personen var okej, om det hänt något eller om Lotta gjort något för att förarga personen. 

För Lotta var den här övning så jobbig att det tog flera veckor innan hon vågade ställa den första frågan. Men efter ytterligare några veckor blev det lättare och Lotta började sakta inse att andras beteende väldigt sällan berodde på något som hon gjort. Tvärtom, hon började istället förstå att de flesta människor är alldeles för upptagna med sig själva för att hinna bry sig om någon annan. 

En stor del av Lottas arbete under coachingen var att jobba emot impulsen att vara andra till lags. För att göra detta, började Lotta att meditera. I början klarade hon cirka 1 - 2 minuter innan "hjärnan höll på att explodera" enligt henne själv. I slutet av coachingen kunde hon däremot meditera i över 15 minuter. 

Att meditation är positivt för hälsan det har forskningen redan bekräftat men få vet att regelbunden meditation även gör oss mindre impulsiva. Vi lär oss nämligen att sitta med jobbiga tankar och känslor utan att fly. Det vill säga utan att ta upp mobilen, ringa en kompis, äta godis eller använda sociala medier. Enligt Lotta, var meditationen en gåva. Hon var så van vid att låta tankarna spinna iväg utom kontroll för att sedan impulsivt hitta olika sätt att hantera dem på. För kanske första gången i sitt liv vågade Lotta stanna kvar och verkligen lyssna på sina inre röster. 

Lotta fick även i uppgift att avstå från beröm och bekräftelse i tre månader. Detta innebar att Lotta fick be de flesta i hennes närhet såsom närmsta kollegor, chefer, vänner och familj att inte berömma eller bekräfta henne, alls. För Lotta var detta ett första steg att hitta sin egen röst. Hon var nämnligen tvungen att omprogrammera sin hjärna till att själv känna efter när hon var nöjd med något och att sluta leta efter den bekräftelsen hos andra. Hon behövde helt enkelt hitta sitt egen good enough!